Österländska traditioner · 700-talet–
Vedanta
Det individuella jaget (atman) är ytterst ett med världsgrunden (brahman), och mångfalden är ett slags slöja. Den mest inflytelserika skolan i hinduisk filosofi.
En far ber sin son lägga en klump salt i en skål med vatten och komma tillbaka nästa morgon. Då ber han sonen ta upp saltet. Det går inte att hitta. Smaka från ytan, säger fadern. Det är salt. Smaka från mitten och från botten. Salt överallt. Så är det med det fina väsen som genomtränger allt, säger han. Det är det verkliga, det är jaget, och det är du.
Samtalet står i Chandogya-upanishaden, skriven i norra Indien omkring 600 f.Kr. Mer än tusen år senare bygger den unge munken Shankara en hel filosofi kring de tre sista orden. Vad menas med att jag och världsgrunden är ett?
Bakgrund
Vedanta betyder Vedas slut. Det syftar på upanishaderna, de sista texterna i den vediska samlingen, där frågor om offerritualer ger plats åt frågor om vem som offrar. Deras stora ord är brahman, den grund som allt vilar i, och atman, jaget. Flera av dem säger att de två är ett. Andra talar om en Herre som skiljer sig från själarna.
För att bringa ordning sammanfattades läran i korta minnessatser, Brahmasutra, troligen under de första århundradena av vår tideräkning. Satserna är så knappa att de inte går att förstå utan kommentar. Varje vedantaskola är i grunden en kommentar till samma tre textgrupper: upanishaderna, Brahmasutra och Bhagavadgita.
När Shankara verkade, omkring år 700, hade buddhismen i tusen år lärt att det inte finns något bestående jag, och Samkhya att världen består av två principer. Shankara svarade båda. Mot buddhisterna hävdade han att jaget finns och är det enda som inte kan betvivlas. Mot Samkhya hävdade han att det bara finns en verklighet.
Grundtankar
Brahman är det enda verkliga
Bakom allt som förändras finns ett enda oföränderligt vara. Shankara beskriver det som rent vara, rent medvetande och salighet, utan egenskaper och utan delar. Det går inte att göra till föremål för kunskap, eftersom det är den som vet. Upanishaderna säger därför om det: inte så, inte så.
Jaget är brahman
Det jag som bevittnar mina tankar är inte en del av brahman eller en skapelse av brahman. Det är brahman. Skillnaden mellan mitt jag och ditt beror på kroppar och sinnen, så som rummet i en kruka tycks skilt från rummet utanför. När krukan går sönder finns bara rum.
Mångfalden beror på okunnighet
I skymningen tar någon ett rep för en orm och blir rädd. Ormen finns inte, men rädslan är verklig tills han tänder en lampa. På samma sätt lägger vi namn och former ovanpå brahman. Världen är inte overklig som ett harhorn. Den är verklig på sin nivå, för vardagens syften, och upphävs av en högre insikt.
Kunskap befriar, handling gör det inte
Eftersom bundenheten är ett misstag kan den bara hävas av insikt. Ritualer och goda gärningar renar sinnet och gör det moget, men de ger nya följder och håller kvar människan i kretsloppet. Den som har insett vad hon är blir fri redan i livet. Vägen går genom att höra texterna, tänka igenom dem och meditera.
Eller är själen Guds kropp?
Ramanuja invände på 1000-talet att en verklighet utan egenskaper inte går att älska. Hos honom är brahman en personlig Gud, Vishnu, och själarna och världen är verkliga och förhåller sig till honom som kroppen till själen. Madhva gick på 1200-talet längre: Gud, själar och materia är för evigt åtskilda. Hos båda är vägen hängivenhet.
Utveckling
- ca 700–300 f.Kr.
Upanishaderna
De äldsta upanishaderna, Brihadaranyaka och Chandogya, formulerar tankarna om atman och brahman i samtal mellan lärare och elever.
- ca 700–750
Shankara och advaita
Shankara skriver kommentarer till de tre textgrupperna och grundar enligt traditionen fyra kloster i Indiens fyra hörn. Hans lära kallas advaita, icke-tvåhet.
- 1000–1200-talet
De teistiska svaren
Ramanuja utformar den kvalificerade icke-tvåheten och Madhva dualismen. Båda hör till rörelser som dyrkar Vishnu, och de ger hängivenheten en filosofisk grund.
- 1800–1900-talet
Nyvedanta
Vivekananda talar vid religionernas världsparlament i Chicago 1893 och gör advaita känd i väst. Radhakrishnan framställer den som hinduismens kärna.
Invändningar
En buddhist i förklädnad
Shankaras motståndare inom hinduismen kallade honom just det. Läran om två nivåer av sanning och om världen som sken ligger nära Nagarjunas buddhism. Shankara angrep själv buddhisterna hårt. Skillnaden han höll fast vid är att buddhismen förnekar jaget, medan advaita gör det till det enda verkliga.
Vems är okunnigheten?
Ramanuja riktade sju invändningar mot läran om okunnighet. Den skarpaste lyder: om bara brahman finns, och brahman är rent medvetande, var finns då okunnigheten? Den kan inte finnas i brahman, som är kunskap, och inte i den enskilda själen, som enligt läran själv är en följd av okunnigheten. Advaita svarar att okunnigheten varken kan kallas verklig eller overklig, vilket kritikerna ser som en undanflykt.
Om allt är ett, varför handla rätt?
Om skillnaden mellan mig och dig är sken, och den befriade står över gott och ont, tycks moralen förlora sin grund. Kritiken har kommit både från indiska teister och från kristna missionärer. Försvarare som Vivekananda vände på saken: den som ser samma jag i alla har det starkaste skälet att inte skada någon.
Arvet
Kartan visar två linjer in, båda av typen reaktion: Vedanta formades i strid med buddhismen och med Samkhya och lånade av båda. En linje går ut till Schopenhauer, som läste en latinsk översättning av upanishaderna varje kväll och fann sin egen tanke om att mångfalden är föreställning bekräftad där.
I Indien blev de tre vedantaskolorna ramar för religiöst liv. De stora hängivenhetsrörelserna bygger på Ramanuja och Madhva, och klostren som räknar sitt ursprung till Shankara finns kvar. Under kampen för självständighet användes Vedanta som bevis på att Indien hade en egen filosofisk tradition.
I väst har advaita påverkat författare som Aldous Huxley och fysikern Erwin Schrödinger, som skrev att medvetandet bara finns i singularis. Uttrycket att allt är ett, som ofta hörs i populär andlighet, har sin skarpaste formulering här.
Vanliga missförstånd
- ”Vedanta lär att världen är en illusion.”
- Det gäller bara advaita, och även där med förbehåll. Shankara skiljer mellan det helt overkliga och det som är verkligt på vardagens nivå. Ramanuja och Madhva anser att världen är fullt verklig.
- ”Vedanta är Shankaras lära.”
- Advaita är en av minst tre huvudskolor, och sett till antalet anhängare har de teistiska skolorna länge varit större. Bilden av advaita som den egentliga hinduismen spreds på 1800-talet.
- ”Atman är själen i kristen mening.”
- Den kristna själen är en skapad individ med minnen och personlighet. Atman är hos Shankara det rena vittnet, som är detsamma i alla och saknar individuella drag.
Att läsa
- Chandogya-upanishaden, kapitel 6okänd · ca 600 f.Kr.
Uddalaka undervisar sin son Shvetaketu med saltet, fikonfröet och floderna. Källan till orden det är du.
- Mandukya-upanishadenokänd · ca 100-talet e.Kr.
Tolv verser om vakenhet, dröm, djupsömn och det fjärde. Den kortaste av upanishaderna.
- Upadeshasahasri (Tusen undervisningar)Shankara · 700-talet
Det enda fristående verk som säkert är Shankaras. Prosadelen är en dialog mellan lärare och elev.
- Bhagavadgitaur Mahabharata · ca 200 f.Kr.–200 e.Kr.
Kunskapens, handlingens och hängivenhetens vägar i ett samtal på slagfältet. Alla vedantaskolor har kommenterat den.
Släktskap
Varifrån
- Reagerar motBuddhism
Shankara argumenterar utförligt mot buddhisterna. Samtidigt anklagade hans motståndare honom för att ha lånat så mycket att han var en förklädd buddhist.
- Reagerar motSamkhya
Shankara ägnar stort utrymme åt att vederlägga Samkhyas dualism: världen kan inte ha sitt ursprung i en medvetslös urnatur.
Vart sedan
- Förs vidare avPessimism och viljefilosofi
Schopenhauer läste Upanishaderna i latinsk översättning och kallade dem sitt livs tröst.