1800-talet · 1790-talet–
Konservatism
Samhället är ett arv som har vuxit fram under generationer och som ingen kan rita om från grunden. Förändringar bör ske varsamt och bygga på beprövade institutioner.
Hösten 1789 får den irländskfödde parlamentsledamoten Edmund Burke ett brev från en ung fransman som vill höra vad han tycker om revolutionen i Paris. Burke är sextio år och känd som frihetens försvarare. Han har talat för de amerikanska kolonisterna, för Irlands katoliker och mot Ostindiska kompaniets styre i Indien. Fransmannen väntar sig ett lyckönskningsbrev.
Svaret växer till en bok som kommer ut i november 1790. Burke förutsäger att revolutionen kommer att sluta i blodbad och i en generals diktatur. Då har kungen ännu tre år kvar att leva. Boken ställer en fråga som har följt politiken sedan dess: hur mycket vet vi egentligen om det samhälle vi vill bygga om?
Bakgrund
Före 1789 behövdes ingen konservatism. Den som försvarade kung, kyrka och ståndssamhälle kunde hänvisa till Gud och hävd. Det var upplysningen som gjorde försvaret nödvändigt. Dess företrädare krävde att varje institution skulle rättfärdiga sig inför förnuftet, och den franska nationalförsamlingen gick till verket: på några månader avskaffade den adelns privilegier, drog in kyrkans jord och ritade om landets provinser med linjal.
Burke var ingen fiende till förändring. Han tillhörde whigpartiet, som hade försvarat den engelska revolutionen 1688, och han såg den som en återställelse av gamla fri- och rättigheter. Det som skrämde honom i Frankrike var metoden. Revolutionärerna utgick från abstrakta rättigheter och ansåg sig kunna börja om från år noll.
På kontinenten fick motståndet en hårdare form. Joseph de Maistre, landsflyktig från Savojen, såg revolutionen som ett Guds straff och krävde att tron och kungamakten skulle återupprättas. Själva ordet konservativ kom i bruk omkring 1820, efter en fransk tidskrift.
Grundtankar
Samhället är ett arv
Staten är ett partnerskap mellan de levande, de döda och de ännu ofödda, skriver Burke. Varje generation förvaltar något den har fått och ska lämna vidare. Den har ingen rätt att riva huset för att den själv råkar bo i det just nu. Rättigheter är därför ärvda och konkreta, som engelsmännens, och inte abstrakta och allmänna.
Den enskildes förnuft är litet
Burke skriver att han är rädd för att låta människor leva och handla var och en på sitt eget lilla förråd av förnuft. De gör bättre i att använda nationernas och tidsåldrarnas samlade kapital. Seder och institutioner har prövats av generationer och rymmer en klokskap som ingen kan formulera helt. Det upplysningen kallar fördom är ofta sådan lagrad erfarenhet.
Förändra för att bevara
En stat som saknar medel till förändring saknar medel till sitt eget bevarande. Men reformer ska göras stegvis, på det som finns, och rätta bestämda missförhållanden. Den som lagar ett gammalt hus byter en bjälke i taget. Det som tar tid att bygga går fort att riva, och följderna av stora ingrepp kan ingen överblicka.
Människan behöver de små gemenskaperna
Ingen älskar mänskligheten i allmänhet. Att vara fäst vid den lilla plutonen vi tillhör i samhället är den första länken till kärlek till landet och människosläktet, skriver Burke. Familj, församling, yrke och hembygd står mellan individen och staten. Tas de bort står den enskilde ensam inför en makt som inget kan hejda.
Politik är ingen ingenjörskonst
Michael Oakeshott gav på 1900-talet tanken dess modernaste form. Rationalisten tror att politik går att lära ur en bok med principer. Men styrandet är en praktisk kunskap, som matlagning eller segling, som bara fås genom deltagande i en tradition. Att vara konservativ är att föredra det välbekanta framför det okända och det prövade framför det oprövade.
Utveckling
- 1790–1797
Burke och revolutionen
Reflektionerna utlöser en pamflettstrid. Thomas Paine svarar med Människans rättigheter och Mary Wollstonecraft med ett försvar för samma sak.
- 1797–1830
Reaktionen på kontinenten
De Maistre och Bonald försvarar tron och kronan. I Tyskland förenas konservatismen med romantikens intresse för folk, historia och rätt som har vuxit fram.
- 1830–1900
Partier och reformer
Konservativa lär sig leva med parlament och rösträtt. Disraeli utvidgar rösträtten 1867, och Bismarck inför socialförsäkringar för att binda arbetarna till staten.
- 1945 till i dag
Efterkrigstiden
Oakeshott kritiserar planeringstron. Friedrich Hayek, som kallade sig liberal, lånar Burkes argument om kunskapens gränser. Roger Scruton försvarar hemmet och nationen.
Invändningar
Burke beklagar fjäderskruden och glömmer den döende fågeln
Så skrev Thomas Paine 1791. Burke gråter över en drottning och har inga tårar för dem som har suttit i Bastiljen. De dödas fåfänga anspråk på att styra över de levande är det löjligaste av alla tyrannier. Varje generation måste vara fri att ordna sitt samhälle, och ingen har samtyckt å hennes vägnar.
Alla traditioner förtjänar inte att bevaras
Slaveri, livegenskap och kvinnors omyndighet var också ärvda institutioner med hävd på sin sida. Om ålder är ett argument finns inget sätt att skilja en god tradition från en ond. Mary Wollstonecraft frågade Burke hur han kunde vörda rost. Burke hade själv angripit slavhandeln, men kritikerna menar att han då behövde en måttstock som stod utanför traditionen.
Konservatismen saknar eget innehåll
Friedrich Hayek förklarade 1960 varför han inte kallade sig konservativ. Den som bara bromsar kan sakta ned en utveckling men aldrig ange en annan riktning, och vad som försvaras beror på vad som råkar finnas. En konservativ i Sovjetunionen försvarade planekonomin. Oakeshott godtog beskrivningen: konservatism är en hållning, inte en lära.
Arvet
Kartan visar en linje, från upplysningen, av typen reaktion. Den kontraktsteori som Burke angrep hör till samma strid. Konservatismen är därmed ett av det moderna politiska tänkandets tre huvudspår, vid sidan av liberalismen och socialismen, och den uppstod sist av dem som ett svar på de andra två.
Argumentet om oavsedda följder har blivit allmängods. Den som kräver en konsekvensutredning före en reform, eller påpekar att en fungerande institution är lättare att förstöra än att skapa, argumenterar som Burke. Hans förutsägelse om terrorn och Napoleon gav argumentet tyngd.
Konservativa tankar finns långt utanför partier med det namnet. Miljörörelsens tal om förvaltarskap och ansvar för kommande generationer ligger nära Burkes partnerskap mellan döda, levande och ofödda. Motståndet mot att riva gamla stadskärnor på 1960- och 1970-talen byggde på samma känsla.
Vanliga missförstånd
- ”Konservatism är motstånd mot all förändring.”
- Burke arbetade hela sitt liv för reformer och skrev att en stat som inte kan förändras inte kan bevaras. Det han avvisade var omvälvning efter en teori.
- ”Konservatism och marknadsliberalism är samma sak.”
- De har ofta varit allierade men utgår från olika håll. Marknaden löser upp seder och gemenskaper, och konservativa från Disraeli till Scruton har kritiserat den för det.
- ”Burke och de Maistre stod för samma sak.”
- Burke försvarade en parlamentarisk ordning med gamla friheter och godtog stegvis reform. De Maistre ville återställa kungens och påvens oinskränkta auktoritet och såg bödeln som samhällets grundpelare.
Att läsa
- Reflektioner om franska revolutionenEdmund Burke · 1790
Skriven som ett långt brev, utan kapitel. Ordrik och lidelsefull. Läs i urval och leta efter avsnitten om arvet och de små plutonerna.
- Om att vara konservativMichael Oakeshott · 1956
En essä på tjugo sidor om konservatism som läggning, utan religion och utan nostalgi.
- Människans rättigheter, del 1Thomas Paine · 1791
Det snabbaste och mest lästa svaret på Burke. Ger motståndarens bästa argument.
- Betraktelser över FrankrikeJoseph de Maistre · 1797
Reaktionens röst: revolutionen som försyn och straff. Visar hur långt från Burke man kunde hamna.
Släktskap
Varifrån
- Reagerar motUpplysningen
Burke vänder sig mot franska revolutionens försök att bygga om samhället efter upplysningens abstrakta principer.