Analytisk filosofi · 1940–1960-talet
Vardagsspråksfilosofi
Ett ords betydelse är dess användning, och filosofiska problem uppstår när språket lyfts ur sitt vardagliga sammanhang. Filosofi som terapi snarare än teori.
Hösten 1920 börjar en ny lärare i byskolan i Trattenbach i de österrikiska alperna. Han är trettioett år, son till en av Europas rikaste män, och har just skänkt bort hela sitt arv. Han anser sig ha löst filosofins problem i en bok som ännu inte har hittat någon förläggare, och han tänker ägna resten av livet åt något nyttigt.
Ludwig Wittgenstein var lärare i sex år. Under tiden skrev han en ordlista för skolbarn och såg varje dag hur barn faktiskt lär sig ord: genom att göra saker med dem. År 1929 återvände han till Cambridge och började riva sin egen bok. Tänk om ett ords betydelse är något man hittar i hur det används, och inte ett ting som det står för?
Bakgrund
Den tidiga analytiska filosofin hade misstrott vardagsspråket. Frege, Russell och den unge Wittgenstein ansåg att grammatiken döljer tankens verkliga form, och att filosofen måste översätta till ett logiskt idealspråk. Wienkretsen byggde vidare på det.
I Cambridge hade G.E. Moore hela tiden hållit emot på sitt stillsamma sätt. När en filosof påstod att tiden är overklig svarade Moore att han hade ätit frukost före lunch. Sunt förnuft och vanligt språk var för honom säkrare än något filosofiskt argument. Wittgenstein, tillbaka efter skolåren, drog en radikalare slutsats: idén om en dold logisk form var själva misstaget. Han gav inte ut något. Hans tankar spreds genom föreläsningsanteckningar som eleverna lät cirkulera.
Efter kriget flyttade tyngdpunkten till Oxford. Där fanns en ovanligt stor grupp filosofer, nästan alla skolade i latin och grekiska och vana vid noggrann textläsning. J.L. Austin, som under kriget hade lett underrättelsearbetet inför landstigningen i Normandie, samlade på lördagsförmiddagarna yngre kollegor för att gå igenom ordens bruk, ibland med ordboken på bordet.
Grundtankar
Betydelsen är användningen
Wittgenstein ber oss tänka på verktygen i en verktygslåda: hammare, tång, såg, limpanna. Ordens uppgifter är lika olika. För en stor klass av fall, skriver han, kan man förklara ordet betydelse så: ett ords betydelse är dess användning i språket. Språket är inte en enda sak. Det består av otaliga språkspel, som att ge order, berätta en historia, gissa gåtor, tacka och be.
Begrepp hålls samman av familjelikhet
Vad har alla spel gemensamt? Brädspel, kortspel, bollspel, tävlingslekar. Säg inte att det måste finnas något gemensamt, uppmanar Wittgenstein. Titta efter. Man finner likheter som korsar varandra, som dragen i en familj: näsa, ögon, gång, temperament. Inget enskilt drag finns hos alla. Sokrates krav på en definition var alltså fel ställt.
Filosofiska problem är knutar i språket
Vi frågar vad tiden är, eller om jag kan veta att en annan människa har ont, och det känns djupt. Men oron uppstår när ord används utanför de sammanhang där de har sitt hem. Språket går på tomgång. Filosofens uppgift är att föra tillbaka orden till vardagens bruk och visa flugan vägen ut ur flugglaset. Arbetet liknar en behandling mer än en teori.
Själen är inget spöke i maskinen
Gilbert Ryle angrep 1949 Descartes bild av människan som en kropp med en osynlig själ inuti. Den bygger på ett kategorimisstag. En besökare som har sett Oxfords alla college, bibliotek och kontor och sedan frågar var universitetet ligger har missförstått ordet. Att vara intelligent eller fåfäng är på samma sätt att vara benägen att handla på vissa sätt.
Att säga är att göra
Austin lade märke till yttranden som inte beskriver något. Den som säger jag lovar, jag döper detta skepp eller jag slår vad om tio kronor rapporterar inte en handling. Hon utför den. Sådana yttranden är varken sanna eller falska, men de kan misslyckas, som när fel person döper skeppet. Till slut drog Austin slutsatsen att allt tal är handling.
Utveckling
- 1929–1947
Wittgenstein i Cambridge
Wittgenstein undervisar för en liten krets. Blå boken och Bruna boken dikteras 1933–1935 och sprids i avskrifter. Han lämnar professuren 1947.
- 1945–1960
Oxfords guldålder
Ryles Själsbegreppet 1949. Austins lördagsmöten. P.F. Strawson och R.M. Hare tillämpar metoden på logik och moral.
- 1953–1962
De postuma verken
Wittgenstein dör 1951. Filosofiska undersökningar ges ut 1953. Austin dör 1960, bara fyrtioåtta år gammal, och Hur man gör saker med ord kommer 1962.
- 1960–1975
Avlösningen
Rörelsen ebbar ut. John Searle bygger Austins iakttagelser till en talaktsteori, och Paul Grice förklarar skillnaden mellan vad ord betyder och vad en talare menar.
Invändningar
Ord utan saker
Sociologen Ernest Gellner gav 1959 ut en stridsskrift mot Oxfordfilosofin, med förord av Bertrand Russell. Den hade enligt honom gjort filosofin till ett sällskapsspel för välbärgade herrar som undersöker hur de själva talar. Russell skrev att den nya riktningen tycktes bry sig om hur dumma människor säger dumma saker. Ryle vägrade recensera boken i sin tidskrift, vilket gav den stor uppmärksamhet.
Vardagsspråket har inte sista ordet
Vanligt språk bär på gamla föreställningar. Folk talade om att solen går upp långt efter Kopernikus. Varför skulle bruket vara en måttstock för vad som är sant om medvetande, tid eller orsak? Austin medgav att vardagsspråket inte är det sista ordet. I princip kan det överallt förbättras och ersättas. Men det är det första ordet, och den som hoppar över det missar skillnader som generationer har funnit värda att markera.
Problemen löses inte upp
Wittgenstein lovade att filosofins frågor skulle försvinna helt när språkbruket var klarlagt. Det gjorde de inte. Frågan om hur medvetandet hör ihop med hjärnan blev mer brännande ju mer man visste om hjärnan. Ryles lära att själsliga tillstånd är benägenheter att bete sig övergavs på 1960-talet, eftersom smärta uppenbart är något mer än att jämra sig.
Arvet
Kartan visar en linje in, från den logiska analysen, av typen reaktion. Wittgenstein finns på båda sidor om den: som ung i den skola han som äldre vände sig mot. Det finns knappast något annat fall i filosofins historia där samma person har grundat två riktningar som står emot varandra.
Austins talakter blev grunden för pragmatiken, den gren av språkvetenskapen som studerar vad vi gör med yttranden. Jurister använder den för att analysera löften, hot och avtal. Judith Butler tog på 1990-talet begreppet performativ och använde det om kön. Wittgensteins familjelikhet har påverkat psykologers forskning om hur människor faktiskt ordnar begrepp.
Den som i en diskussion säger att det beror på vad du menar med ordet gör i liten skala det den här skolan gjorde. Detsamma gäller den som vill ha ett exempel i stället för en definition.
Vanliga missförstånd
- ”Skolan menade att filosofi bara är en fråga om ord.”
- Austin sade att vi undersöker orden för att skärpa vår uppfattning om företeelserna. Skillnaden mellan att göra något av misstag och av våda säger något om handlingar, inte bara om språk.
- ”Wittgenstein förnekade att det finns inre upplevelser.”
- Han förnekade en viss bild av hur ord för upplevelser får sin betydelse. Smärtan är inte ett något, skriver han, men inte heller ett intet.
- ”Wittgenstein och Oxfordfilosoferna var en rörelse.”
- Wittgenstein ogillade Oxford och ansåg att hans tankar förvanskades. Austin läste honom lite och arbetade på sitt eget sätt. Det gemensamma namnet sattes av andra.
Att läsa
- Hur man gör saker med ordJ.L. Austin · 1962
Tolv föreläsningar, torrt roliga. Man ser en teori byggas upp och sedan överges av sin upphovsman.
- Filosofiska undersökningar, §§ 1–133Ludwig Wittgenstein · 1953
Korta numrerade stycken med frågor, exempel och invändningar mot sig själv. Språkspelen, verktygslådan och familjelikheten finns här.
- Själsbegreppet, kapitel 1Gilbert Ryle · 1949
Uppgörelsen med Descartes myt. Kraftfull prosa utan en enda fotnot.
Släktskap
Varifrån
- Reagerar motLogisk analys
Den sene Wittgenstein vänder sig mot tanken, som han själv hade drivit, att vardagsspråket döljer en strikt logisk form.