Kontinental filosofi · 1960-talet–
Poststrukturalism
Strukturerna är inte stabila: betydelser glider, och det som räknas som sanning är sammanflätat med makt. Dekonstruktionen visar hur texter undergräver sina egna motsatspar.
I oktober 1966 samlas ett hundratal forskare vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore för en konferens som ska presentera den franska strukturalismen för Amerika. Lacan är där, och Barthes. Sist bland talarna står en okänd trettiosexårig lärare från Paris, Jacques Derrida. Hans föredrag visar att strukturalismens grundantagande, ett fast centrum som håller systemet på plats, inte går att försvara.
Rörelsen var alltså undergrävd innan den hade hunnit anlända. Samma år gav Michel Foucault ut en bok som slutar med att människan kan komma att suddas ut, som ett ansikte ritat i sanden vid havets rand. De som kom att kallas poststrukturalister delade en misstanke. Vad händer om de system som ger oss mening och sanning inte är stabila, och inte oskyldiga?
Bakgrund
Strukturalismen hade lärt att mening uppstår ur system av skillnader, i språk, myter och släktskap, och att den enskilda människan är en plats i systemet mer än dess upphov. Den generation som växte upp med Saussure och Lévi-Strauss godtog det första och tvivlade på det andra ledet: att systemen är slutna, stabila och möjliga att beskriva vetenskapligt utifrån.
Från fenomenologin kom det filosofiska hantverket. Derrida började som Husserlläsare, och Heideggers kritik av västerlandets metafysik är utgångspunkten för hans eget projekt. Från Nietzsche kom metoden att fråga efter varifrån en sanning eller ett värde härstammar och vilka krafter det tjänar. Nietzsche blev på 1960-talet de unga franska filosofernas viktigaste föregångare, i stället för Hegel och Marx.
Den politiska bakgrunden var majrevolten 1968 och besvikelsen efter den. Varken kommunistpartiet eller de traditionella teorierna om stat och klass förklarade vad som hade hänt. Makten tycktes finnas på fler ställen än i regeringen och fabriken: i skolan, på sjukhuset, i familjen och i språket.
Grundtankar
Betydelsen skjuts ständigt upp
Om ett tecken bara får mening genom att skilja sig från andra tecken, hänvisar varje ord vidare till andra ord, som i en ordbok. Någon slutpunkt, där meningen är helt närvarande, finns inte. Derrida bildade ordet différance, som på franska låter som ordet för skillnad men också betyder att skjuta upp. Meningen är aldrig färdig.
Motsatsparen har en dold rangordning
Västerlandets tänkande är byggt av par som tal och skrift, själ och kropp, natur och kultur, man och kvinna. Det ena ledet räknas alltid som ursprungligt och det andra som tillägg eller förfall. Dekonstruktion är att läsa en text så noga att man ser hur den själv är beroende av det led som den nedvärderar. Rangordningen visar sig ohållbar.
Makt och kunskap förutsätter varandra
Foucault undersökte hur vetenskaperna om människan uppstod tillsammans med institutioner som dårhuset, kliniken och fängelset. För att bota, straffa eller undervisa människor måste man veta något om dem, och för att få den kunskapen måste man ha dem samlade och under uppsikt. Makten är därför mer än förbud. Den frambringar kunskap, kategorier och sorters människor.
Den som vet sig sedd övervakar sig själv
Jeremy Bentham ritade på 1790-talet ett fängelse där en enda vakt i ett torn kan se in i alla celler, och fångarna aldrig vet om de är iakttagna. Foucault gör byggnaden, Panoptikon, till en bild av det moderna samhället. Skolor, kaserner och fabriker ordnar människor så att de kan ses, mätas och jämföras, tills de bär tillsynen inom sig.
Identiteter görs
Det som verkar naturligt och givet, som galenskap, sexualitet eller kön, har en historia. Foucault hävdade att den homosexuelle som en särskild sorts människa uppstod på 1800-talet. Dessförinnan fanns bara handlingar. Judith Butler drog 1990 slutsatsen för könet: det är något man gör, genom upprepade handlingar som följer normer, och det kan därför göras annorlunda.
Utveckling
- 1966–1968
Genombrottet
Foucaults Orden och tingen 1966. Derrida ger 1967 ut tre böcker, bland dem Om grammatologi. Deleuze skriver Skillnad och upprepning 1968.
- 1968–1984
Makt och begär
Deleuze och Félix Guattari angriper psykoanalysen i Anti-Oidipus 1972. Foucault ger ut Övervakning och straff 1975 och Sexualitetens historia från 1976. Kristeva skriver om språkets kroppsliga underlag.
- 1979–1990
Det postmoderna och Amerika
Jean-François Lyotard beskriver 1979 den postmoderna hållningen som misstro mot de stora berättelserna. Dekonstruktionen får sitt starkaste fäste vid amerikanska litteraturinstitutioner.
- 1990 och framåt
Efterföljare
Butlers Genustrubbel 1990 grundlägger queerteorin. Edward Said och Gayatri Spivak har redan fört metoderna till studiet av kolonialismen.
Invändningar
Kritik utan måttstock
Jürgen Habermas invände 1985 att Foucault inte kan förklara varför makt bör bekämpas. Om alla sanningsanspråk är uttryck för makt gäller det också Foucaults egna, och om det inte finns normer utanför maktspelet saknar motståndet grund. Den som påstår att det inte finns någon sanning påstår något. Foucault svarade att han inte ville säga att allt är dåligt. Han ville säga att allt är farligt, vilket alltid ger något att göra.
Dunkelt och fel
Fysikern Alan Sokal fick 1996 en avsiktligt meningslös artikel om kvantgravitation, full av citat ur franska tänkare, antagen i en amerikansk kulturtidskrift. Bluffen skulle visa att fältet inte skiljer argument från jargong. Filosofen John Searle hade tidigare anklagat Derrida för att göra självklarheter till paradoxer genom oklart språk. Försvarare menar att kritikerna angriper de sämsta efterföljarna och inte har läst texterna.
Om subjektet är upplöst, vem gör motstånd?
Feminister och marxister frågade tidigt vad som blir kvar av frigörelsen om kvinnan eller arbetaren bara är en verkan av diskurser. Just när förtryckta grupper kräver att få tala som subjekt förklaras subjektet avskaffat. Butler och Spivak har tagit invändningen på allvar. Deras svar är att man kan tala i en grupps namn av strategiska skäl utan att tro att gruppen har ett fast väsen.
Arvet
Kartan visar tre linjer in: en reaktion mot strukturalismen, ett arv från fenomenologin och ett från Nietzsche. Poststrukturalismen är den sista stora riktningen i den kontinentala traditionen och den som har haft störst inverkan utanför filosofin.
Genusvetenskap, postkoloniala studier, kritisk kriminologi, forskning om funktionshinder och stora delar av litteratur- och kulturvetenskapen arbetar med begrepp härifrån. Foucault har länge varit en av de mest citerade författarna inom humaniora och samhällsvetenskap.
Orden diskurs, normkritik och dekonstruera hörs i svensk skola, förvaltning och debatt. Frågan om övervakning i en tid av kameror och datainsamling ställs nästan alltid med Foucaults bild av Panoptikon. Samtidigt har riktningen fått skulden för en relativism där fakta bara är en fråga om perspektiv, och striden om den skulden pågår.
Vanliga missförstånd
- ”Poststrukturalisterna förnekade att det finns sanning och verklighet.”
- Foucault ägnade år åt arkivstudier och gjorde anspråk på att ha rätt om fängelsernas historia. Derrida sade att han aldrig hade påstått att allt är text i den meningen att ingenting finns utanför böcker. De frågade hur sanningar produceras, vilket är en annan sak.
- ”Dekonstruktion betyder att riva ned.”
- Ordet är bildat som motsats till destruktion. Det betecknar en mycket noggrann läsning som visar hur en text är uppbyggd, och den förutsätter att texten tas på största allvar.
- ”Poststrukturalism och postmodernism är samma sak.”
- Postmodernism är ett vidare ord för en tidsanda och en stil i arkitektur, konst och litteratur. Av filosoferna var det bara Lyotard som använde det om sig själv. Foucault sade att han inte visste vad ordet syftade på.
- ”De utgjorde en skola.”
- Namnet är amerikanskt och användes inte i Frankrike. Foucault och Derrida var osams i tio år efter Derridas kritik av Vansinnets historia, och Deleuze arbetade på ett helt annat sätt än båda.
Att läsa
- Övervakning och straffMichel Foucault · 1975
Börjar med en offentlig avrättning 1757 och ett fängelsereglemente åttio år senare. Foucaults mest lättlästa och mest övertygande bok. Kapitlet om panoptismen är kärnan.
- Strukturen, tecknet och spelet i humanvetenskapernas diskursJacques Derrida · 1966
Föredraget i Baltimore. Femton täta sidor, och den kortaste vägen in i Derridas sätt att läsa.
- Det postmoderna tillståndetJean-François Lyotard · 1979
En rapport om kunskapens villkor, skriven på uppdrag av universitetsrådet i Québec. Källan till uttrycket om de stora berättelserna.
- GenustrubbelJudith Butler · 1990
Svårläst men inflytelserik. Första kapitlet ställer frågan om feminismen behöver ett fast begrepp om kvinnan.
Släktskap
Varifrån
- Bygger påExistensfilosofins förelöpare
Foucault och Deleuze läser om Nietzsche: sanningar har en historia, och bakom dem finns krafter och makt.
- Bygger påFenomenologi
Derrida började som Husserlforskare, och hans dekonstruktion tar sitt namn och sin uppgift från Heidegger.
- Reagerar motStrukturalism
Derrida och Foucault vänder strukturalismens verktyg mot den själv. Strukturerna har inget fast centrum.