Kontinental filosofi · 1940–1960-talet
Existentialism
Existensen föregår essensen: människan har ingen given natur utan måste själv skapa mening, i frihet och med fullt ansvar. Camus brottades med livets absurditet.
Måndagen den 29 oktober 1945 ska Jean-Paul Sartre hålla ett föredrag i en klubblokal i centrala Paris. Arrangörerna oroar sig för att ingen ska komma. När han anländer är gatan full av folk, och han tror först att det är en demonstration mot honom. Inne i salen svimmar människor i trängseln och stolar går sönder. Han talar i en timme, utan manus, med händerna i fickorna.
Paris har varit fritt i fjorton månader efter fyra års tysk ockupation. Under de åren hade varje människa fått välja: samarbeta, hålla sig undan eller göra motstånd, och ingen kunde skylla på någon annan. Sartre gav erfarenheten en filosofi. Vad innebär det att människan är fri, om hon inte kan välja bort sin frihet?
Bakgrund
Tankarna var äldre än namnet. Kierkegaard hade på 1840-talet ställt den enskilde, valet och ångesten mot Hegels system. Nietzsche hade förkunnat att Gud är död och att människan måste skapa sina värden själv. På 1920-talet tog de tyska filosoferna Karl Jaspers och Martin Heidegger upp arvet. Heidegger använde fenomenologins metod för att beskriva människans tillvaro som kastad in i en värld hon inte har valt, och på väg mot sin egen död.
Sartre läste Husserl och Heidegger i Berlin 1933–1934. Tio år senare, under ockupationen, gav han ut Varat och intet, sjuhundra sidor som förenar deras metod med en lära om radikal frihet. Samma år skrev Simone de Beauvoir sin första roman, och Albert Camus hade just gett ut Främlingen och Myten om Sisyfos.
Två världskrig hade gjort tron på framsteg och förnuft svår att upprätthålla. Kyrkan och de politiska ideologierna hade förlorat förtroende hos många. Existentialismen talade till människor som stod utan givna svar, och den gjorde det i romaner och pjäser lika mycket som i avhandlingar.
Grundtankar
Existensen föregår essensen
En papperskniv tillverkas av någon som har en idé om vad den ska vara till. Dess väsen kommer före dess existens. Om det inte finns någon Gud som har tänkt ut människan, gäller det omvända för henne. Hon finns först, dyker upp i världen, och bestämmer sedan vad hon är genom det hon gör. Människan är ingenting annat än det hon gör sig till.
Vi är dömda till frihet
Dömda, eftersom vi inte har skapat oss själva, och fria, eftersom vi ansvarar för allt vi gör. Inga ursäkter gäller: inte arv, inte uppväxt, inte lidelser. Också att inte välja är ett val. Och när jag väljer, väljer jag en bild av människan som jag anser att alla borde följa. Därav ångesten, som är känslan av det ansvaret.
Ond tro är att ljuga för sig själv
Sartre beskriver en kafékypare vars rörelser är lite för exakta och lite för snabba. Han leker att han är kypare, som om han vore det på samma sätt som ett bläckhorn är ett bläckhorn. Den som gömmer sig i en roll, eller säger att hon inte hade något val, flyr från sin frihet. Sartre kallar det ond tro.
Man föds inte till kvinna, man blir det
Beauvoir tillämpade tanken på könen i Det andra könet 1949. Inget biologiskt eller själsligt öde bestämmer vad en kvinna är. Det är samhället som har gjort henne till den Andre, den som definieras i förhållande till mannen, medan han är normen. Friheten är alltid en frihet i en situation, och situationer kan vara mer eller mindre trånga.
Det absurda och revolten
Camus börjar med att det bara finns ett verkligt allvarligt filosofiskt problem, självmordet. Människan kräver mening, och världen tiger. Mötet mellan de två kallar han det absurda. Svaret är varken självmord eller ett språng in i tron. Det är att leva med klar blick och hålla fast vid kravet. Sisyfos rullar sin sten uppför berget för evigt, och man måste tänka sig honom lycklig.
Utveckling
- 1919–1933
Tysk existensfilosofi
Jaspers Världsåskådningarnas psykologi 1919 och Heideggers Vara och tid 1927. I Frankrike kallar sig den katolske tänkaren Gabriel Marcel existentialist tidigare än Sartre.
- 1938–1945
Ockupationens år
Sartres roman Äcklet 1938 och Varat och intet 1943. Camus Främlingen 1942. Pjäsen Lyckta dörrar spelas i det ockuperade Paris 1944.
- 1945–1952
Modet och brytningarna
Föredraget 1945 och tidskriften Les Temps modernes. Beauvoirs Det andra könet 1949. Sartre och Camus bryter 1952 om Sovjetunionen och det revolutionära våldet.
- 1952–1964
Politik och avmattning
Sartre försöker förena existentialism och marxism. Strukturalismen tar över scenen. Sartre tackar 1964 nej till Nobelpriset.
Invändningar
Om allt är tillåtet finns ingen skillnad mellan val
Katolska och marxistiska kritiker angrep från var sitt håll. Om inga värden är givna, och det enda som räknas är att valet är mitt, går det inte att säga att motståndsmannen valde bättre än angivaren. Sartre svarade i föredraget att den som väljer i ond tro kan fördömas, och att jag inte kan vilja min frihet utan att vilja andras. Få har ansett att argumentet håller hela vägen.
Friheten är inte lika för alla
Kan en svältande, en fånge eller en kvinna instängd i ett harem sägas vara lika fri som Sartre på sitt kafé? Maurice Merleau-Ponty invände att friheten alltid redan är inbäddad i en kropp och en historia. Beauvoir drog samma slutsats i sin analys av kvinnans situation. Sartre gav dem senare delvis rätt och skrev att han blivit förfärad över sin tidiga tro att man alltid är fri.
Humanismen sätter människan för högt
Heidegger tog 1947 avstånd från Sartres föredrag i ett långt brev. Att göra människan till alltings skapare är bara den sista formen av en metafysik som har glömt varat. Strukturalisterna angrep från ett annat håll på 1960-talet: språk, släktskap och det omedvetna tänker i oss, och det fria subjektet är en sen och tillfällig uppfinning.
Arvet
Kartan visar två linjer in: från fenomenologin, som gav metoden, och från Kierkegaard och Nietzsche, som gav frågorna. En linje går ut till strukturalismen, som uppstod som en reaktion mot Sartres tro på det fria subjektet.
Beauvoirs bok blev utgångspunkten för den moderna feminismen. Skillnaden mellan biologiskt kön och det samhället gör av det, som senare fick namnet genus, har sitt ursprung i hennes mening om att man blir kvinna. Frantz Fanon använde samma redskap för att beskriva den koloniserades erfarenhet. Psykoterapin tog upp frågorna om mening, död och ansvar hos Viktor Frankl och Irvin Yalom.
Orden ångest, äkthet och det absurda har vi i vardagsspråket härifrån. Föreställningen att var och en måste hitta sin egen väg och själv stå för den, som i dag låter som sunt förnuft, var för åttio år sedan en skandal.
Vanliga missförstånd
- ”Existentialismen är dyster och hopplös.”
- Sartre kallade den en optimistisk lära, eftersom den lägger människans öde i hennes egna händer. Det den avvisar är tröst som bygger på ursäkter.
- ”Camus var existentialist.”
- Han avvisade etiketten flera gånger och kritiserade Sartre och Kierkegaard i Myten om Sisyfos. Han räknas ändå dit, eftersom frågorna är desamma.
- ”Helvetet, det är de andra, betyder att umgänge är en plåga.”
- Sartre förklarade själv att repliken ur Lyckta dörrar handlar om dem som gör sig helt beroende av andras omdöme. Den som sitter fast i andras blick lever i ett helvete.
- ”Existentialister är ateister.”
- Sartre, Beauvoir och Camus var det. Kierkegaard, Marcel, Jaspers och teologer som Paul Tillich och Martin Buber tänkte i samma banor utifrån en tro.
Att läsa
- Existentialismen är en humanismJean-Paul Sartre · 1946
Föredraget från 1945. Förenklat, vilket Sartre senare ångrade, men den givna ingången.
- Myten om SisyfosAlbert Camus · 1942
En essä om det absurda. De sista fem sidorna om Sisyfos kan läsas för sig.
- Det andra könet, inledningenSimone de Beauvoir · 1949
Tjugo sidor som ställer frågan vad en kvinna är. Hela verket är på tusen sidor.
- Lyckta dörrarJean-Paul Sartre · 1944
En pjäs i en akt: tre döda i ett rum utan speglar. Filosofin som teater.
Släktskap
Varifrån
- Bygger påExistensfilosofins förelöpare
Från Kierkegaard kommer valet och ångesten. Från Nietzsche kommer en värld utan givna värden.
- Bygger påFenomenologi
Sartre studerade Husserl och Heidegger i Berlin. Varat och intet har underrubriken ”en fenomenologisk ontologi”.
Vart sedan
- Möter motstånd frånStrukturalism
Lévi-Strauss angriper Sartre: det är inte det fria subjektet som skapar meningen, utan strukturer som det inte känner till.