Antiken · ca 600–400 f.Kr.
Försokratiker
De första filosoferna sökte naturens urämne och ordning utan att ta hjälp av myterna. Herakleitos såg allt som ständig förändring, Parmenides såg förändring som en illusion, och Demokritos tänkte sig världen byggd av atomer.
År 585 f.Kr. förmörkas solen över Mindre Asien, mitt under ett slag mellan meder och lyder. Enligt historikern Herodotos hade en man i hamnstaden Miletos förutsagt händelsen. Han hette Thales, och han brukar räknas som den förste filosofen.
Om förutsägelsen verkligen gjordes vet ingen. Men berättelsen fångar det nya: tanken att naturen följer en ordning som går att förstå, utan att man frågar gudarna. Vad består världen av, och varför förändras den?
Bakgrund
De första filosoferna levde i grekiska handelsstäder vid Mindre Asiens kust. Miletos hade kontakter med Egypten och Babylonien, och därifrån kom geometri och astronomiska iakttagelser. Stadsstaterna saknade ett mäktigt prästerskap som vakade över en helig skrift. Den som hade en ny förklaring fick lägga fram den och bli motsagd.
Dikterna av Homeros och Hesiodos förklarade världen med gudarnas släktträd och viljor. Thales och hans efterföljare frågade i stället efter ett urämne, något som allt kommer ur och består av. De kritiserade varandra öppet. Anaximandros var elev till Thales och förkastade hans svar, och på så vis uppstod en tradition av argument och motargument.
Namnet försokratiker är sentida och betyder bara att de kom före Sokrates. De bildade aldrig en gemensam skola, och flera av dem var samtida med honom.
Grundtankar
Allt kommer ur ett urämne
Bakom mångfalden finns något enhetligt. Thales pekade ut vattnet, kanske för att allt levande är fuktigt. Anaximenes valde luften, som förtätas till moln, vatten och sten. Anaximandros menade att urämnet inte kan vara något av de kända ämnena och kallade det för det obegränsade.
Allt förändras, men efter ett mått
Herakleitos från Efesos såg världen som en ständig strid mellan motsatser. Hans bild är floden: den som stiger ned i samma flod möter hela tiden nytt vatten. Men förändringen är inte kaos. Den följer ett mått, logos, på samma sätt som en eld brinner jämnt så länge den får bränsle.
Det som finns kan inte uppstå eller förgås
Parmenides från Elea drog motsatt slutsats. Det som inte finns går varken att tänka eller tala om. Alltså kan inget bli till ur intet, och inget kan upphöra. Verkligheten måste vara en, evig och orörlig, och den förändring som sinnena visar är ett sken. Här ställs för första gången tanken mot sinnena.
Atomer och tomrum
Leukippos och Demokritos försökte rädda förändringen utan att bryta mot Parmenides. Det som finns är odelbara små kroppar, atomer, som själva aldrig förändras. De rör sig i tomrummet, stöter ihop och hakar i varandra. Det vi upplever som sött, varmt eller rött är hur atomerna påverkar oss, inte hur tingen är.
Världen går att räkna
Pythagoréerna upptäckte att musikens intervall svarar mot enkla talförhållanden mellan strängarnas längder. De drog slutsatsen att talen är nyckeln till hela världsordningen, som de kallade kosmos. Tanken att naturen har matematisk form har följt vetenskapen sedan dess.
Utveckling
- ca 600–530 f.Kr.
Naturfilosoferna i Miletos
Thales, Anaximandros och Anaximenes söker ett enda urämne och förklarar jordbävningar, åska och himlakroppar utan gudar.
- ca 530–450 f.Kr.
Västerut till Italien
Pythagoras grundar ett sällskap i Kroton. Xenofanes kritiserar de människolika gudarna. Herakleitos och Parmenides ger var sitt svar på frågan om förändringen.
- ca 450–400 f.Kr.
Svaren på Parmenides
Empedokles räknar med fyra element och två krafter, Anaxagoras med ett ordnande förnuft, atomisterna med atomer och tomrum. Filosofin flyttar till Aten.
Invändningar
Tanken motsäger det vi ser
Parmenides argument tycktes ovedersägligt, men slutsatsen var orimlig: ingenting rör sig. Aristoteles svarade att ordet finnas används på flera sätt. En sak kan finnas som möjlighet innan den finns i verkligheten, som eken i ekollonet. Förändring är då inte att något uppstår ur intet.
Det säger inget om hur vi ska leva
I Platons dialog Faidon berättar Sokrates hur han som ung läste Anaxagoras och blev besviken. Boken lovade att förnuftet ordnar allt men förklarade sedan bara med luft och vatten. Den som vill veta varför något är gott får inget svar av naturfilosofin. Sokrates och sofisterna vände därför blicken mot människan.
Teorierna motsäger varandra
En säger vatten, en annan luft, en tredje atomer, och ingen kan visa att de andra har fel. Sofisten Gorgias drev med genren i en skrift som hävdade att ingenting finns. De antika skeptikerna använde senare oenigheten som skäl att inte tro på någon teori alls.
Arvet
Platon byggde sin filosofi av försokratiskt material. Från Parmenides tog han tanken att det verkliga är oföränderligt, från Herakleitos att sinnevärlden flyter, från pythagoréerna matematiken och själens öde. Epikuros övertog Demokritos atomer och gjorde dem till grund för en lära om hur man lever utan fruktan.
Det mesta de skrev är förlorat. Vi känner dem genom citat hos senare författare, framför allt Aristoteles, som också skrev den första översikten över deras läror.
Arvet syns i hur vi förklarar naturen. Tanken att världen är begriplig, att en förklaring ska hålla för kritik och att det enkla ligger under det sammansatta kommer härifrån. Kemin lånade ordet atom på 1800-talet. Fysikens atomer visade sig senare gå att dela, men grundidén om små beståndsdelar i tomrum höll.
Vanliga missförstånd
- ”Försokratikerna var en skola.”
- De levde under tvåhundra år på platser långt ifrån varandra och var oense om det mesta. Det som förenar dem är frågorna och sättet att argumentera.
- ”De bytte ut myten mot vetenskap.”
- Gränsen var inte skarp. Parmenides skrev på vers och låter en gudinna tala. Pythagoréerna var ett religiöst sällskap med regler för mat och levnadssätt, och Empedokles framträdde som undergörare.
- ”Herakleitos sa att allt flyter.”
- Formuleringen finns inte i de bevarade fragmenten. Den kommer från Platons och senare författares sammanfattningar. Fragmenten talar om floden och betonar lika mycket det bestående måttet.
- ”Demokritos upptäckte atomen.”
- Han resonerade sig fram till atomerna för att lösa ett filosofiskt problem och hade inga experiment. Likheten med modern fysik är verklig men begränsad.
Att läsa
- FragmentHerakleitos · ca 500 f.Kr.
Drygt hundra korta och gåtfulla satser. Går att läsa på en kväll och fundera på länge.
- Om naturenParmenides · ca 475 f.Kr.
En lärodikt där en gudinna visar sanningens väg. Västerlandets första sammanhängande filosofiska argument.
- Metafysiken, bok 1Aristoteles · 300-talet f.Kr.
Den första filosofihistorien. Aristoteles läser föregångarna som steg på vägen mot sin egen lära, vilket man bör ha i minnet.
- FaidonPlaton · ca 380 f.Kr.
Innehåller Sokrates berättelse om mötet med naturfilosofin och varför han lämnade den.
Släktskap
Vart sedan
- Förs vidare avPlatonism
Platon ärver försokratikernas frågor: Parmenides oföränderliga vara och Pythagoras matematik går igen i idéläran.
- Förs vidare avEpikureism
Epikuros tar över Demokritos atomlära och gör den till grund för sin etik.