Antiken · ca 350–320 f.Kr.
Aristotelism
Verkligheten finns i de konkreta tingen, och allt har ett inneboende syfte (telos). Aristoteles grundade logiken som disciplin och lade grunden för biologi, politik och dygdetik.
Någon gång på 340-talet f.Kr. vadar en man i trettioårsåldern i lagunen vid Pyrrha på ön Lesbos. Han öppnar bläckfiskar, följer hur kycklingfoster växer dag för dag i ägget och frågar ut fiskare om hur ålar förökar sig. Anteckningarna blir till böcker som beskriver omkring femhundra djurarter.
Mannen är Aristoteles, som i tjugo år har varit elev vid Platons akademi. Platon sökte det verkliga bortom sinnevärlden. Aristoteles letar efter det i bläckfisken. Hans fråga är vad det innebär att förklara något, och han ställer den om allt från stjärnor till tragedier.
Bakgrund
Aristoteles föddes 384 f.Kr. i Stageira i norra Grekland. Fadern var läkare vid det makedonska hovet, och det medicinska arvet med dess noggranna iakttagelser syns i allt han gjorde. Som sjuttonåring kom han till Akademin i Aten och stannade tills Platon dog.
Han delade lärarens övertygelse att kunskap gäller det allmänna och bestående. Men han godtog inte att formerna skulle finnas i en egen värld. Det förklarar inget att säga att en häst är en häst för att den har del i hästens idé, menade han. Formen finns i hästen och syns i hur den växer och lever.
Efter år på Lesbos och som lärare åt den unge Alexander av Makedonien återvände han 335 f.Kr. till Aten och grundade en egen skola, Lykeion. Där bedrevs forskning i stor skala: man samlade växter, djur, stadsförfattningar och segrarlistor. Eleverna kallades peripatetiker efter den pelargång där undervisningen hölls.
Grundtankar
Varje ting är form och materia
En bronsstaty består av brons som har fått en viss gestalt. Bronsen är materien och gestalten är formen, och de går inte att skilja åt annat än i tanken. Detsamma gäller allt som finns. Formen är det som gör tinget till vad det är. Hos levande varelser är formen själen, det vill säga förmågan att leva på artens sätt.
Att förklara är att ange fyra orsaker
Den som vill förstå ett hus måste veta vad det är gjort av, vilken form det har, vem som byggde det och vad det ska användas till. Den sista, ändamålet, är den viktigaste. Det gäller också naturen: ögat finns för att se, och ekollonet växer för att bli en ek.
Förändring är möjlighet som blir verklighet
Parmenides hade hävdat att inget kan bli till, eftersom det i så fall skulle uppstå ur intet. Aristoteles svarar med ett begreppspar. Marmorblocket är en staty i möjlighet, och skulptören gör den verklig. Förändring är en övergång mellan två sätt att finnas.
Lycka är att fungera väl som människa
En flöjtspelare är bra när han spelar väl. Vad är då människans uppgift? Det som utmärker henne är förnuftet. Ett gott liv är därför ett liv där förnuftet används väl, med dygd, under ett helt liv. Dygden ligger mitt emellan två ytterligheter: modet ligger mellan feghet och dumdristighet, och den övas upp genom vana.
Giltiga slutsatser följer en form
Alla människor är dödliga. Sokrates är en människa. Alltså är Sokrates dödlig. Slutsatsen följer oavsett vad vi sätter in i stället för orden. Aristoteles kartlade vilka sådana former som är giltiga och skapade därmed logiken. Hans system stod i stort sett oförändrat fram till 1800-talet.
Utveckling
- 335–ca 270 f.Kr.
Lykeion
Aristoteles och efterträdaren Theofrastos, som grundlägger botaniken, driver skolan som ett forskningsinstitut. Därefter tynar den.
- ca 50 f.Kr.–500-talet e.Kr.
Kommentatorerna
Andronikos från Rhodos ger ut skrifterna i den ordning vi har dem. Alexander från Afrodisias och senare nyplatonikerna förklarar dem rad för rad.
- 800–1100-talet
Den arabiska Aristoteles
Verken översätts till arabiska i Bagdad. Avicenna och Averroes bygger vidare, och Averroes kommentarer följer med när texterna når det latinska Europa.
- 1200–1500-talet
Filosofen
Vid de nya universiteten blir Aristoteles grunden för all undervisning. Thomas av Aquino förenar honom med kristen tro, och han kallas helt enkelt Filosofen.
Invändningar
Naturen har inga ändamål
Antikens atomister förklarade allt med stötar mellan atomer och behövde inga mål. På 1600-talet tog Galilei, Descartes och Bacon upp den linjen. Att fråga vad stenen strävar efter när den faller ger ingen kunskap, menade de. Fysiken gav dem rätt. I biologin lever frågan kvar, eftersom det är svårt att beskriva ett hjärta utan att säga vad det är till för.
Slavar av naturen
I Politiken hävdar Aristoteles att vissa människor av naturen är lämpade att styras av andra, och att kvinnans förnuft saknar auktoritet. Redan samtida sofister menade att slaveriet bara vilar på sedvänja. Argumentet användes ännu på 1500-talet för att rättfärdiga erövringen av Amerika. Det visar hur läran om naturliga ändamål kan stödja rådande ordning.
Auktoriteten hindrade iakttagelsen
Aristoteles lärde att tunga kroppar faller fortare än lätta och att himlen är oföränderlig. Under medeltiden blev hans ord för många ett facit. Renässansens kritiker hade rätt i att läran hade stelnat. Men felet låg hos efterföljarna. Aristoteles själv skrev att iakttagelserna ska väga tyngre än teorierna.
Arvet
På kartan går en linje till den islamiska och judiska filosofin, som bevarade och utvecklade Aristoteles när han var nästan okänd i väst, och därifrån vidare till skolastiken. En annan linje går till dygdetikens återkomst på 1950-talet, då filosofer som Elizabeth Anscombe hämtade hans frågor om karaktär och det goda livet tillbaka till etiken.
Hans indelning av vetandet i ämnen lever kvar i universitetens fakulteter. Orden fysik, metafysik, logik, etik, politik och poetik är alla titlar på hans föreläsningar.
Varje gång någon skiljer mellan form och innehåll, mellan teori och praktik eller mellan vad något är i möjlighet och i verklighet talar hon Aristoteles språk. Biologer ordnar fortfarande arter i släkten, och manusförfattare lär sig att en berättelse ska ha början, mitt och slut.
Vanliga missförstånd
- ”Den gyllene medelvägen betyder att alltid vara måttlig.”
- Mitten är det som är rätt i situationen, och ibland är det stark vrede eller stor frikostighet. För vissa handlingar, som mord, finns ingen mitt alls. Uttrycket gyllene medelväg kommer från Horatius.
- ”Aristoteles resonerade i stället för att iaktta.”
- Hans biologiska skrifter bygger på dissektioner och fältarbete och var oöverträffade i nästan två tusen år. Felen i fysiken beror delvis på att han höll sig för nära vardagens iakttagelser.
- ”Vi har hans böcker.”
- De dialoger han gav ut och som antiken berömde för stilen är förlorade. Det som finns kvar är föreläsningsmanuskript, sammanställda av redaktörer långt senare. Därav den torra och ibland hackiga texten.
Att läsa
- Den nikomachiska etikenAristoteles · ca 330 f.Kr.
Om lycka, dygd, klokhet och vänskap. Den mest tillgängliga av hans skrifter. Böckerna om vänskap (8–9) går att läsa för sig.
- Om diktkonstenAristoteles · ca 335 f.Kr.
Kort och konkret om vad som gör en tragedi verkningsfull. Visar hans metod i liten skala.
- PolitikenAristoteles · ca 330 f.Kr.
Människan som samhällsvarelse, statsskickens för- och nackdelar, och de ökända avsnitten om slaveri.
- Metafysiken, bok 1 och 12Aristoteles · ca 330 f.Kr.
Svårare. Bok 1 börjar med att alla människor av naturen strävar efter att veta. Bok 12 leder fram till den orörde röraren.
Släktskap
Varifrån
- Bygger påPlatonism
Aristoteles studerade i tjugo år vid Akademin. Han behöll Platons frågor men flyttade formerna in i tingen själva.
Vart sedan
- Förs vidare avIslamisk och judisk filosofi
Aristoteles verk översattes till arabiska och blev grunden för filosofin från Bagdad till Córdoba.
- Förs vidare avDygdetikens återkomst
Den nya dygdetiken återvänder uttryckligen till Aristoteles frågor om karaktär och om det goda livet.